Skatter & Välfärd nr 1, 1998
Svar till Robert Gidehag och Danne Nordling: (Skatter&Välfärd nr 4/97)
Ekonomisk teori och inkomstutjämning
Det upplysta utilitaristiska kriteriet för inkomstutjämning skiljer sig från Rawls´ maximinkriterium, påpekar professor Agnar Sandmo vid Norges Handelshögskola
===============
Agnar Sandmo
Min artikel i Ekonomisk Debatt [Sandmo, 1996], har utlöst två kommentarer som delvis är baserade på missförstånd av vad jag faktiskt har skrivit. Låt mig försöka få klara ut vad dessa missförstånd består i.
Debatt om rättvisa förutsätter okunnighetens slöja
I ingressen till Gidehags artikel slås det fast att "inkomsterna bör utjämnas till den gräns där de fattigaste inte kan få det ännu bättre. Det menar Agnar Sandmo och John Rawls." Men det är faktiskt inte vad jag menar, och det står inte heller i min artikel. Det jag gjorde i artikeln [1996, s.626-628] var att referera till de synpunkter som framtagits av Vickrey [1945], Harsanyi [955] och Rawls [1971], som gäller själva perspektivet på omfördelningsproblemet. Essensen i detta synsätt är att ens värdering av vad som är ett rättvist samhälle skall vara fritt från kunskapen om ens egen position i samhället. Enligt min mening fångar detta perspektiv upp själva kärnan i en argumentation som rör sig om rättvisa.
Det är självklart riktigt, som Gidehag påpekar, att vi inte bokstavligen talat deltar i något lotteri innan vi föds, och att deltagarna i en debatt om rättvisa faktiskt känner sin plats i samhället väldigt väl. Men detta är inte poängen. En meningsfull debatt om rättvisa förutsätter att varje deltagare i sina argument försöker att abstrahera från sin egen situation, så att de tänker sig att vara bakom okunnighetens slöja. Om de inte orkar att genomföra ett sådant tankeexperiment, kommer påståendet om vad som är rättvist lätt att framstå som dåligt maskerade argument för egenintressen.
Riskaversion
Hos Vickrey och Harsanyi leder detta perspektiv, tillsammans med Neumann-Morgenstern-axiomen för val under osäkerhet, fram till ett utilitaristisk välfärdsbegrepp. Hos Rawls, som antar en mera extrem form för riskaversion, leder det till maximinkriteriet. Jag refererade båda synpunkterna, men i min vidare diskussion använde jag det utilitaristiska kriteriet. Det finns därför inte någon grund för att påstå att jag är anhängare av en speciell radikal form för inkomstutjämning. Följaktligen är jag också enig i den konklusion som Nordling drar av sitt praktiska exempel.
Utilitarism leder inte till full inkomstutjämning
Folk är i praktiken villiga att påta sig en inkomstrisk om de kan få en kompensation för den i form av högre förväntad inkomst. (Att tro att jag förnekar detta, så som Nordling hävdar, gränsar till det absurda.) Därför är det enligt min mening inte troligt att folk bakom en slöja av okunnighet alltid väljer den inkomstfördelning som ger minsta möjliga olikhet, utan hänsyn till genomsnittsinkomstens nivå. En utilitaristisk tankegång kommer då inte heller att leda till ett förordande av full inkomstutjämning så länge enskilda människor i samhället till exempel har olika produktivitet.
Höga marginalskatter en broms
För övrigt bör det noteras att frågan om hur radikalt Rawls kriterium eller det utilitaristiska kriteriet egentligen är, är kritiskt beroende av vilket tidsperspektiv man lägger på fördelningsproblemet. Det som på kort sikt kan verka som ett argument för drastisk omfördelning från höginkomst- till låginkomstgrupper kan te sig annorlunda när vi ser det i ett långsiktigt perspektiv. På lång sikt kan goda privatekonomiska betingelser för högproduktiva personer bland annat förklaras med den produktivitetstillväxt deras verksamhet skapar i samhället som helhet, en tillväxt som också kan komma de lågproduktiva tillgodo genom en ökning av deras löner eller av nivån på sociala stödformer. Den upplyste utilitaristen kommer också - som framhålls i min artikel - att ta hänsyn till att försvagade incitament för de högproduktiva genom höga marginalskatter måste komma att verka som en broms på graden av omfördelning i samhället.
Inget samband mellan inkomstolikheter och kriminalitet
Gidehags kommentar ger uttryck för skepsis inför tanken om att fördelningspolitiska preferenser kan läsas ut av Vickreys, Harsanyis och Rawls tankeexperiment med lotterier. I stället argumenterar han för att man bör se på en jämn inkomstfördelning som en kollektiv nyttighet. Jag ställer mig inte avvisande till denna tankegång, men det är inte alltid klart vad denna nyttighet egentligen består i. Gidehag argumenterar delvis för att inkomstutjämning kan betraktas som en kollektiv nyttighet så att den är "en sorts försäkringspremie som alla upplever en nytta av att betala om det skulle gå snett för en själv, barnen eller barnbarnen." Men detta är ju just riskaversionsargumentet, så här är det ingen oenighet oss emellan. Han hävdar också att omfördelning till exempel kan bidra till att hålla nere kriminaliteten, och att större trygghet i detta läge också kan uppfattas som en kollektiv nyttighet. Det resonemang delar jag i princip, trots att jag inte tror att det finns något direkt samband mellan inkomstolikheter och kriminalitet. Dessutom är det självklart inte något hinder, rent begreppsmässigt, att tänka sig att sådana sammanhanget är med i värderingen av lotterierna, så att det enskilda utfallet inte värderas bara på grundval av vilken inkomst man själv får.
Lotterianalogin fångar vad som är moraliska värderingar
Gidehag nämner också att utjämningspolitiken är i överenstämmelse med de flesta individers moraliska uppfattning. Han verkar mena att detta är ett slags tilläggsmoment, medan det faktiskt är så att lotteritankegången just försöker fånga vad en moralisk värdering består i. Däremot är jag enig med honom i hans konklusion om att en utjämningspolitik, om den är önskvärd, kräver kollektiva beslut. Det menar tydligen inte Nordling, som påpekar att rationella människor kan gardera sig mot inkomstbortfall genom att teckna försäkring.
Svårt att försvara rätten till marknadsinkomsten
Men detta löser inte problemet med omfördelning mellan personer (interpersonell omfördelning), i alla fall inte när man ser omfördelningen i ett livstidsperspektiv. Om staten skall dra sig ur fördelningspolitiken, måste det vara därför att man menar att omfördelningen är en illegitim uppgift för det offentliga eftersom alla har en moralisk rätt till sin marknadsinkomst [Nozick, 1974]. Detta tycker jag för min del är en position som är svår att försvara, men det skulle föra för långt att gå in på en mera detaljerad diskussion i detta sammanhang.
Omfördelning kräver etiska argument
Den ekonomiska och etiska grunden för fördelningspolitiken är ett komplicerat fackområde, och det är därför inte överraskande att det är ett fält där man konstaterar betydande oenighet bland deltagarna i diskussionen. Men en fruktbar oenighet kräver att man har en viss öppenhet för andra synpunkter än sina egna. När Nordling skriver att "Agnar Sandmo vill få oss att tro att han har lagt fram ett avgörande bevis på vetenskaplig grund för en radikal inkomstutjämning", så tror jag det är få läsare av min artikel i Ekonomisk Debatt som delar hans uppfattning. Och det bör också stå klart för var och en med elementära kunskaper i ekonomisk välfärdsteori att ett sådant bevis aldrig kommer att kunna framläggas. Omfördelningspolitiken måste förklaras med etiska argument, och för sådana argument kan det i sakens natur inte framläggas vetenskapliga bevis.
Agnar Sandmo
Översättning från norska gjord av Mette Heieraas
Referenser
Harsnyi, J.C.(1955), "Cardinal welfare, individualstic ethics, and interpersonal comparisons of utility, "Journal of Political Economy, vol. 63, 309-321.
Nozick, R. (1974), Anarchy, State and Utopia, Basil Blackwell, Oxford.
Rawls, J. (1971), A Theory of Justice, Harvard University Press, Cambridge, Mass.
Sandmo, A. (1996), " Hur långt bör vi gå i utjämningen av inkomster?" Ekonomisk Debatt, vol 24, 619-630
Vickrey, W.S. (1945), " Measuring Marginal utility by reaction to risk", Econometrica, vol.13,