Utilitarismen och motiveringen av
nyttomoralen
utilitarism, nyttomoral, lyckomoral; en moralisk doktrin som ser till handlingars konsekvenser eller ändamål (s k teleologisk moral) inom kategorin utilistisk moral (av lat utilis ’användbar’, ’nyttig’) och där det intrinsikala värdet (”lycka” minus ”olust”) skall maximeras hos alla kännande varelser. Instrumentellt värde har såda begrepp som frihet, rättvisa och jämlikhet endast om de befordrar den totala lyckosumman. Regelutilitarism är en variant där enskilda handligar kan avvika men där systemet är bestämt av doktrinen.
Vi bör handla så att konsekvenserna för alla som berörs skall bli så lyckade som möjligt. Det är en modern formulering (Tännsjö 2000) av utilitarismens princip att åstadkomma ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. Denna princip formulerades på 1700-talet av den brittiske filosofen Jeremy Bentham (1748 - 1832). Läran utvecklades senare av John Stuart Mill (1806 – 1873) och Henry Sidgwick (1838 – 1900) samt G E Moore (1873 – 1958).
Beskrivning av faktisk moral
Ursprungligen var läran en teori om den bakomliggande principen till de
då existerande moraliska sederna.. Numera
utgör den en självständig morallära för handlingar som
är rätta, orätta och vår plikt att utföra. En kritisk
punkt är avvägningen av lust över olust (lidande) eller nytta
över anti-nytta. Detta är naturligtvis svårt för en
enskild individ men oerhört mer krävande när det gäller att
avväga den enes lust mot den andres olust. När det gäller en
själv kan utilitarismen ställa krav på fullständig
osjälviskhet och altruism. Doktrinen lämpar sig också för
att motivera statens handlingar gentemot medborgarna.
Invändningar
– Tännsjö, Brännmark och Kymlicka
m fl
1. Torbjörn Tännsjö (2000) tar upp fem viktiga invändningar mot utilitarismen:
· Omöjlig att tillämpa
· Hot mot vänskap och kärlek
· Kräver för mycket av oss
· Är alltför tillåtande
· Negligerar jämlikheten
Eftersom Tännsjö betraktar sig själv som utilitarist anför han en rad argument mot invändningarna som dock inte alltid förefaller vara avgörande eller riktigt övertygande.
Att utilitarismen för att kunna tillämpas kräver en omåttligt ingående information om olika handlingsalternativs sannolikheter och konsekvenser tillbakavisas med att vi får göra så gott vi kan och sträva efter att maximera den förväntade nyttan.
Hotet mot vänskap och kärlek tillbakavisas dels med att utilitarismen i stora och mera avgörande sammanhang borde hållas hemlig (kanslihusutilitarism som Sidgwick förordade) och dels med att man kan avstå från kalkylerandet i speciella sammanhang där det förväntas spontanitet. Det ger tydligen bättre konsekvenser på det hela taget. [Resonemanget skulle kunna utvecklas till att en helt annan lära ger de bästa konsekvenserna sett i ett större sammanhang.]
Utilitarismen är mycket krävande. Tännsjö har själv krävt att vi borde göra allt för att lindra svält och misär i hela världen. I praktiken skulle det för Sverige betyda att vi skulle ge bort så mycket av vårt ”överflöd” att vi fick samma levnadsstandard som världens genomsnitt. Det betyder idag att vi måste avstå från 71 procent av av vår standard och välfärd eftersom BNP per capita i genomsnitt för världens alla länder ligger på 29 procent av den svenska nivån. Där borde Sverige också ligga efter att resten av produktionen transfererats över till fattigare länder om vi håller oss till den krävande utilitarismen.
En alltför krävande morallära riskerar därtill att motverka sitt eget syfte eftersom de flesta ger upp inför kraven och kastar allt vad moral heter på sophögen. Det är oxfordfilosofen John Mackie’s (1917-1982) invändning. Detta synes vara ett mycket bärande motargument mot både utilitarismens krav på allmänna beräkningar och den altruism som den kräver av oss i många sammanhang och generellt för oss alla i industriländerna som borde avstå från 2/3 av allting. Tännsjös tillbakavisande av detta argument går ut på att alternativet i så fall innebär att det blir moraliskt acceptabelt för oss att tänka på oss själva, vilket innebär anammandet av den lära som kallas ’etisk egoism’. Emellertid är det inte sedan antiken någon som förordat denna lära förutom Thomas Hobbes och Ayn Rand.
Utilitarism betyder att ändamålet helgar medlen och då finns det enligt kritikerna vissa medel som inte borde tillåtas i ett moraliskt anständigt samhälle. Därför blir nyttomoralen alltför tillåtande enligt kritikerna. Vi får inte ”gå över lik” för att uppnå den högsta lyckosumman. Vi får enligt Tännsjös tolkning av kritiken hellre låta två liv gå till spillo än att offra ett liv om det är så att vi genom att döda en person skulle kunna rädda livet på två. Själv menar han att det i vissa fall måste vara tillåtet att mörda för att rädda liv.
Utilitarism leder inte med automatik till jämlikhet i betydelsen utjämning. Insikten om detta har medfört att många numera ser med skepsis på utilitarismen, som under första hälften av 1900-talet tvärtom kunde användas som en grund för krav på nivellering (se min artikel ”Nivelleringsideologins grundprinciper” i SvT 3 /1972). Utilitarismen kräver att det goda skall maximeras vilket innebär att en omfördelning av pengar till kultiverade och kunniga personer som kan utvinna mera lycka ur pengarna än fattigare och enklare personer då blir en påbjuden plikt. Mot detta anför Tännsjö ett kritiskt resonemang riktat mot Rawls´ teori om rättvisa som går ut på att det skulle vara orimligt att ge en grupp obotligt sjuka enorma resurser för att uppnå en obetydlig förbättring om dessa resurser istället skulle kunna bota mängder med normalt sjuka och leda till enorma förbättringar. [Detta är Harsanyis kritik mot Rawls´ tes att förbättra för de sämst ställda.] Borde inte slutsatsen kunna bli att en annan variant av Rawls´ teori – den om existensminimum – i så fall är rimligare?
Hur kan maximeringen av den förväntade nyttan motiveras?
Utilitarismen är till skillnad från Rawls´ teori ursprungligen en förklaringsmodell för de existerande västerländska moraliska sederna. Därför ligger motiveringen av dess grundläggande princip, att maximera summan av alla skillnader mellan det goda och det onda, utanför själva modellen. Detta är en avgörande svaghet för en lära som i betydande utsträckning kommer fram till slutsatser som inte alls inryms i de gängse moraliska sedernas ram. Denna svaghet tenderar emellertid att diskuteras mera sällan. Tännsjö anför dock ett kort resonemang till försvar i frågan som han dock oförbehållsamt erkänner ”är besvärlig för en utilitarist”.
”Förhoppningen då man väljer att maximera den förväntade nyttan är att om man konsekvent håller sig till denna beslutsregel, så kommer man, i det långa loppet och på det hela taget, att uppnå bättre resultat än om man konsekvent hade hållit sig med någon annan beslutsregel (som att singla slant, t ex). Det är omstritt om detta är ett tillfredsställande svar.” (Tännsjö 2000, s 34)
Bättre för vem?
Den första fråga som läsaren av detta försvar bör
ställa sig är vem det är som kommer att uppnå bättre
resultat om denne håller sig till utilitarismen. Om det är man
själv som kommer att få det bättre ger läran en rationell
vägledning. Detta har dock aldrig hävdats utan utilitarismen har
använts som en motivering för varför en enskild individ skall
bete sig altruistiskt – dvs
kunna skada sig själv för att gynna andra.
Att ”man kommer att uppnå bättre resultat” betyder att ett kollektiv hävdas uppnå ett bättre resultat om några individer kan offras för kollektivets bästa. Motiveringen för utilitarismen har ingenting att göra med beslutsregler i stil med att singla slant – det verkar vara en diversionsmanöver – utan med frågan om en individ har skyldighet att handla för att lida under olycka så att andra skall få det goda. Observera att detta inte är fråga om standardexemplet där en tredje person har att besluta om huruvida en eller två personer skall dödas till följd av dennes handlingar.
Ett slags försäkringssystem?
Ett sätt att rädda utilitarismen skulle kunna vara att den fungerar
som ett försäkringssystem i ett primitivt samhälle där man
inte kan samla in små försäkringspremier från var och en
utan där premieinsatsen krävs ut slumpmässigt av några
få individer som i värsta fall måste offra livet. Om vi inte
har råd att bygga upp en brandkår som snabbt rycker ut för att
rädda folk ur brinnande hus eller från drunkning i isvakar etc så kan vi ålägga var och en att med
viss sannolikhet offra livet för att åstadkomma dessa
räddningsinsatser.
Utilitarismen skulle alltså kunna hävdas vara rationell för en godtyckligt vald individ om det förväntade värdet av att ha otur och dö under en räddningsoperation är mindre än den säkra uppoffringen av en avgift för en räddningsförsäkring som med nästan lika stor sannolikhet tillhandahåller räddningsoperationer av samma slag korrigerat för de få fall då man dör till följd av att räddningsoperationen kommer för sent eller är mindre effektiv än en självmordsoperation av en lekman. Att slippa utgiften för brandkåren är alltså bättre om risken att brinna inne eller drunkna när man skall hjälpa andra är tillräckligt liten. Denna motivering sammanfaller i mycket med Kants motivering för ”det kategoriska imperativet”. För Kant är det dock främmande att göra en sannolikhetskalkyl varför hans moralfilosofi kan framstå som helt irrationell enligt modern spelteori.
Att undvika vissa risker
Mot detta resonemang om ovillkorlig självutplåning kan ställas
Rawls´ idé om riskaversion. Det är inte rationellt att i
sällsynta fall riskera stora förluster för att vinna betydande
rutinmässiga fördelar. De flesta vill gärna ha en garanti mot
att det värsta tänkbara utfallet blir helt katastrofalt. Rawls
gör dock misstaget att förutspå att vanliga människor skulle
vara intresserade att få det så bra som möjligt om det
värsta utfallet skulle inträffa.
Om man ser att en människa håller på att drunkna skall man med Rawls´ differensprincip naturligtvis först slippa riskera livet för att rädda den nödställde. Men inte nog med det. Brandkåren skall vara så utbyggd att den finns i närheten och att alla är utrustade med nödtelefoner (utbildade i signalering med visselpipor före modern IT) för dess påkallande. Någon skyldighet att exempelvis med hjälp av en ohanterlig stege under visst besvär komma till den nödställdes hjälp finns inte enligt differensprincipen. Det gäller att komma ur den prekära situationen så bra som möjligt.
Garanti mot undergång räcker
Rawls´ princip förefaller uppenbarligen vara litet väl egoistisk.
En enorm och för alla kostsam säkerhetsapparat skall byggas upp
för att de som råkar ut för ”det sämsta
utfallet” skall få det så bra som möjligt. Borde det
inte vara möjligt att nöja sig med en hyggligt acceptabel nivå
istället? Att man slipper risken för det helt katastrofala utfallet
som utilitarismen implicerar borde väl räcka?
Fulländning är ett utomvärldsligt värde
Därmed kunde man åtminstone tycka att utilitarismen skulle vara
tillbakavisad. Den är inte rationell ur ett agentneutralt perspektiv om
man förutsätter viss riskaversion. Syftet med utilitarismen är
att gynna kollektivet på alla individers bekostnad. Vilket skulle
ändamålet med detta vara? Kan man tala om en maximering av
Mänsklighetens lycka? Är mänskligheten en kollektiv moralisk
agent som handlar för att förverkliga högre mål som
värdighet, storhet och transcendent fulländning? Uppenbarligen
slår utilitarismens i praktiken utomvärldsliga grundmotivering
tillbaka på alla rationella försök att motivera dess
fundamentala princip. Utilitarismen är som den 1700-talsföreteelse
den en gång var en i egentlig mening religiöst grundad
morallära och därmed utomvetenskaplig.
Att välja opartiskt
Det slutliga testet kan göras bakom Rawls´ slöja av okunnighet
eller liknande konstgrepp för att åstadkomma opartiskhet. Skulle vi
för våra barnbarns räkning välja ett samhällssystem
som visserligen maximerade det förväntade nyttovärdet för
en godtycklig individ men som tolererade att detta skulle ske på bekostnad
av att en liten del av individerna skulle kunna gå under? Vill vi riskera
att våra barnbarn skall få gå under, visserligen hyllade som
osjälviska hjältar, men ändå döda i förtid? Vad
har ett system för ”människans fullkomnande” för
värde för dem som skall dödas?
Organtransplantationer med tvång
En variant av detta som dessutom är betydligt mindre heroisk är det
samhälle som organiserar tillförseln av organ för
organtransplantationer på så sätt att ett hemligt lotteri
arrangeras som utpekar offer som sedan i hemlighet ”slaktas”
på alla användbara organ och därmed kan rädda livet
på flera andra medmänniskor. För att inte skapa skräck i
befolkningen för det öde som väntar dem med otur i lotteriet
fejkar man en dödlig sjukdomshistoria för dem som oförklarligt
försvinner från sin omgivning. Detta är Sidgwicks
utilitarism i sin yttersta konsekvens. Skulle vi välja ett sådant
samhälle för våra barnbarn?
2004-01-01
- - - -
2. Johan Brännmark (1999) tar upp ”fem fel med utilitarismen” i en artikel i FiT:
· Den algoritmiska ansatsen: nyttoprincipen alltför abstrakt och leder fel
· Fokuseringen på det totala resultatet: individer kan offras på ett omoraliskt sätt
· Det moraliska ansvarets kollaps: det kan vara bra att döma en oskyldig
· Anti-perfektionismen: ideal går ej att göra rimliga
· Den moraliska godhetens kontingens: det finns faktiskt onda lustupplevelser
Brännmark anser visserligen att utilitarismen är enkel och kan ge svar på svåra moraliska frågor. Men eftersom dessa svar ofta blir orimliga kan man inte finna moralens grund i utilitarismen. Som teori för moralen stämmer utilitarismens principer tillämpade i praktiken inte med verkligheten. Den är inte trogen vardagsmoralens kärna.
Den algoritmiska ansatsen går ut på att utilitaristerna tillämpar en abstrakt formel som vilar på ett litet knippe intuitivt grundade övertygelser: ”Lycka är bra, lidande är dåligt”, ”Vi bör göra världen så bra som möjligt”, ”Största möjliga överskott av lycka över lidande”. Utilitaristen litar mer på att dessa ”axiom” intuitivt kan inses än intuitionerna i mer konkreta fall. Risken är att man i likhet med galningen rusar iväg i helt fel riktning beväpnad med stora abstrakta principer. De låter bra på ett högt plan därför att vi inte begriper vad de faktiskt innebär – Brännmark hänvisar till Allan Gibbards exempel från 1990 att tortera spädbarn.
Fokuseringen på det totala resultatet innefattar Brännmarks mest tungt vägande kritik:
Vid en första påsyn ser utilitarismen tämligen rimlig ut. Vem skulle anse att man inte bör handla så att konsekvenserna av ens handlande inte blev så goda som möjligt? Men en icke-konsekventialist beaktar inte bara slutresultatet utan också hur resultatet kommer till stånd. Brännmark refererar till ett standardexempel rörande organbyten. En luffare tas in på ett sjukhus för ett benbrott där två patienter väntar på organtransplantationer. Utilitarismen påbjuder då att läkarna skall avliva luffaren för att kunna rädda livet på två andra. ”Två liv är värda mer än ett.” Detta är omoraliskt enligt Brännmark.
Att bilda en totalsumma av lycka och lidande är emellertid en konstruktion. ”Luffaren mister sitt liv och det faktum att två andra personers liv räddas är på intet sätt en kompensation för det.” Utilitaristen antar vad Sidgwick kallade universums synvinkel där det inte finns några skäl för varför en viss individs mindre välgång skall väga tyngre än någon annans större välgång, även om den som drabbas av den mindre välgången råkar vara man själv. Då blir kraven på en själv enorma. Normalt skulle vi säga att luffaren som offrat livet för att rädda andra utfört ett moraliskt stordåd, ”men utifrån utilitarismen är det bara en person som gjort sin moraliska skyldighet”.
På ett vardagligt plan slår detta igenom på ett absurt sätt: ”närapå för varje sak jag gör skulle jag kunna göra något annat som överlag skulle kunna göra världen till ett bättre ställe. Det innebär att jag dagligen handlar felaktigt.” Ett rimligt krav på en moralteori är att man åtminstone någorlunda kan leva upp till dess bud. Dessutom trivialiserar utilitarismen det felaktiga handlandet så att värre saker kan accepteras. Om jag brister moraliskt genom att jag dagligen låter folk i andra länder dö i svält för min bekvämlighets skull är det knappast något så större ont att för samma bekvämlighet mörda någon annan människa
Frivillig altruism blir dessutom förbjuden. Om jag vill offra mig för en vän (låna ut en jacka till en frysande) går det inte för sig om jag själv är ”något mer frusen av mig än vad min vän är”. Det blir moraliskt fel att vara altruistisk.
Den osjälviskhet som blir följden av altruismen är något som beror på att när många personer är inblandade ”kommer mina intressen att övermannas av massans intressen”. När bara två personer berörs kan å andra sidan hustrumisshandel och våldtäkter sanktioneras av utilitarismen om bara våldsverkarens lust är aningen större än offrets lidande. [Det är stundom vår plikt att förgripa oss på våra medmänniskor för den egna lyckans skull – skulle man kunna alludera på Tännsjös inställning till dräpandet.]
Det moraliska ansvarets kollaps exemplifieras av Brännmark med ett statsministermord som upprör allmänheten. Genom att hitta en oskyldig men suspekt person som genom fabricerade bevis enkelt kan fällas kan överheten lugna allmänheten och maximera lyckan i samhället. Slutsatsen blir omsider att utilitarismen ger oss en fundamental ansvarsfrihet. Den säger på ansvarsområdet egentligen inte mer än att ”det vore bättre för världen om världen genom ditt handlande blev bättre” – ett i det närmaste faktuellt påstående av trivial natur.
Anti-perfektionismen går ut på att utilitarismen inte kan göra ideal rimliga i moraliskt avseende. ”Plockepinn är lika värdefullt som poesi.” Denna invändning synes ha mindre tyngd och tas här inte upp ytterligare.
Den moraliska godhetens kontingens innebär att en generös, ärlig, ödmjuk och vänlig människa är en god människa oavsett vad hennes existens innebär för världen som helhet. Att finna lust i andras lidande kan inte under några omständigheter vara ett moraliskt gott karaktärsdrag hos en människa. Utilitarismen sanktionerar onda lustupplevelser vilket är moraliskt fel. Denna Brännmarks invändning har rimligtvis en vittgående implikation på den omfördelande skattepolitiken i det moderna samhället.
DNg 2004-06-05
- - - -
3. Will Kymlicka inleder sin bok Modern politisk filosofi (1990) med en kritik av utilitarismen. Kymlicka anses vara en liberal egalitarist i amerikansk terminologi (prof i Ottawa, Kanada) och alltså en sorts socialdemokrat men inte socialist i svensk terminologi.
Han börjar med en presentation av utilitarismen, som har två tilltalande egenskaper i form av strävan efter mänsklig välfärd eller nytta på ett opartiskt sätt samt dess konsekventialism som beaktar om en handling påverkar välbefinnandet. Bör vi godta principen om nyttomaximering, frågar sig Kymlicka på s 27. Är det vi alla som skall omfattas? Då är det fråga om den vida moraliska utilitarismen - eller är det samhällets institutioner? Då är det fråga om den politiska utilitarismen. Skall vi göra en kalkyl (direkt utilitarism) eller är chansen att vi maximerar nyttan större om vi följer icke-utilitaristiska regler (indirekt utilitarism).
Kymlicka anser att det är i grunden olyckligt att försöka maximera nyttan. Man tar då inte hänsyn till särskilda förpliktelser och man måste ta hänsyn till illegitima, externa preferenser.
”Om jag har anställt en pojke för att klippa min gräsmatta, och han har gjort detta och han begär sin lön, så bör jag betala den utlovade lönen endast om jag inte kan göra bättre bruk av pengarna” (Rolf Sartorius 1969). Likadant gäller för lån. Oavsett vad den som har fordringar tidigare gjort leder detta inte till en för oss andra större förpliktelse mot denne än mot andra. En fordringsägare kan inte göra större anspråk på mig än alla andra. Att en återbetalning sannolikt råkar maximera nyttan hör inte hit. Alla förtjänar att gynnas av mina handlingar. Följden blir att utilitarismen inte tillåter människor att upprätta och eftersträva sina egna mål.
Att förorda regelutilitarism räddar inte resonemanget utan kringgår huvudfrågan. (s 37) WK: Förpliktelser och illegitimitet går före nyttomaximeringen och är inte verktyg för denna. Löften är inte verktyg för att maximera nytta.
Utilitarismen ett
riktighetskriterium
Vi bör därför inte vara utilitarister vid beslutsfattandet,
menar WK. Utilitarismen är inte en beslutsmetod utan ett
riktighetskriterium. Det kan vara helt andra beslutsmetoder som maximerar
nyttan. De är då riktiga enligt utilitarismen. För att detta
inte skall bli ett cirkelresonemang måste vi ha ett argument för att
anta det utilitaristiska riktighetskriteriet framför andra kriterier.
Utilitarismen är enligt en tolkning ett kriterium för hur olika intressen skall sammanvägas, menar Kymlicka. Ett populärt förslag är att varje persons intressen bör beaktas i lika mån. Argumentet för detta är att vi då bemöter alla med samma hänsyn och respekt. De moraliskt riktiga handlingarna är då de som maximerar nyttan. Det är dock en bieffekt av ett kriterium som strävar efter en rättvis sammanvägning av olika personers preferenser. J S Mill hänvisar till den ”gyllene regeln” för att sammanfatta utilitarismen (Utilitarianism, s 16).
En annan tolkning är dock att maximeringen är det grundläggande målet och att olika personer skall räknas lika för att det maximerar nyttan. Vår plikt är inte att behandla människor som likar utan att åstadkomma värdefulla saktillstånd. Människor är bara nyttans bärare (B Williams) och kan motivera att jordens befolkning bör fördubblas (Derek Parfit), refererar Kymlicka (s 41). Enligt Rawls är utilitarismen en teori av detta andra slag (teleologisk utilitarism): den definierar det riktiga i termer av maximering av det goda (R s 27).
Kymlicka anser dock att denna andra tolkning är bisarr. Varför skall nyttomaximering, som ett direkt mål, uppfattas som en moralisk förpliktelse? Gentemot vem har vi en plikt att maximera nyttan? Det maximalt värdefulla saktillståndet kan inte ha några moraliska anspråk. Moral handlar om mellanmänskliga förpliktelser och då har vi en plikt mot de personer som skulle gagnas av maximeringen. Dessa skall då behandlas med lika hänsyn och så är vi tillbaka vid den första tolkningen.
För Kymlickas fortsatta resonemang om andra politiska teorier är det väsentligt att den rimliga utgångspunkten är just denna: att behandla människor som likar. Få filosofer har lanserat utilitarismen som en rent teleologisk teori (viktigt undantag G E Moores Ethics) utan att blanda in idealet om lika respekt för alla. Utilitarismen ses bäst som en egalitär lära om moralisk jämlikhet. Vi bör då använda maximeringskriteriet endast om det är den bästa förklaringen av vad det innebär att behandla människor som likar.
Utilitarismen är enligt Kymlicka en inkoherent teori som blandar ihop två motstridiga principer. Man kan inte samtidigt säga att moralen handlar om att maximera det goda och att den handlar om att respektera varje persons anspråk på att behandlas med lika hänsyn.
Efter ett resonemang om själviska preferenser och kompromisser mellan nytta och rättvisa samt Hares och Mackies inte övertygande vidareutveckling drar Kymlicka slutsatsen: utilitarismen förmår inte att garantera att människor behandlas som likar, eftersom den saknar en teori om rättmätiga andelar. ”Utilitarismen [framstår] som en orimlig teori om moralisk jämlikhet, i konflikt med våra intuitioner om detta grundläggande begrepp” (s 53). ”Det finns gränser för vilka uppoffringar människor får åsamkas för andras skull.” (s 57)
DNg 2004-08-02
- - - -
4. Lena Halldenius (2003) avvisar utilitarismens resonemang om maximering av nyttosumman som bygger på jämförelser av marginalnyttan mellan olika individer. Omfördelning tills marginalnyttan är densamma för alla blir då målet (ett tidigare populärt resonemang bland nationalekonomer). ”För en socialliberal är detta det sämsta tänkbara alternativet” (s 100). ”Problemet är att de som har störst resursbehov ofta är sämst nyttogenererare; de är dyra i drift” (ex funktionshindrade). Utilitarismen ser det som slöseri att lägga resurser där bara litet nytta kan genereras per resursenhet.
DNg 2004-08-16
- - - -
5. På skattepolitikens område finns ytterligare en kritisk diskussion av utilitarismen. Enligt Åsa Gunnarssons doktorsavhandling Skatterättvisa (1995) har rättsteoretikerna på skatteområdet övergett utilitarismen, som nu karaktäriseras som ”teoretiska spekulationer”. Det betyder att den teoretiska grunden för den progressiva beskattningen i form av ”minsta offerprincipen” och liknande utilitaristiskt tankegods inte längre betraktas som evident. Det innebär med andra ord att progressiv beskattning på det hela taget saknar teoretisk legitimering. (Min recension> 97)
- - - -
6. Spelteoretisk kritik. En utilitaristisk moral förutsätter att alla har tilltro till att alla tillämpar denna, annars kommer en suboptimering av "nyttan" att ske i vissa fall som exempelvis i den spelteoretiska konstellation som kallas "försäkringsspelet". Ömsesidigt samarbete ger den högsta sammanlagda nyttan 6 (3 enh var). Inget samarbete - "avhopp" - ger sammanlagt 4 (2 var). Om den ene av spelarna är utilitarist (oavsett vilken) skall han byta från avhopp till samarbete enligt utilitarismens normsystem. Detta leder till att hans nytta minskar till 1 medan den andres fortfarande är 2. Nyttosumman blir i detta fall bara 3 istället för 4. Om den andre inte kan förmås bli utilitarist eller på annat sätt samarbetsvillig kommer den Pareto-optimala lösningen 6 (3 var i vänstra övre hörnet nedan) inte att kunna uppnås.
Försäkringsspelet
(utfallet
för A först och sedan B)
B samarbetar ↓
B hoppar av ↓
A samarbetar →
3, 3
1, 2
A hoppar av →
2, 1
2, 2
Handlingsutilitarismen hamnar i utfallet [1, 2] eller i [2, 1] när den ene byter strategi - det sämsta enligt utilitarismen.
DNg 20/1-05
Referenser:
Torbjörn Tännsjö: Grundbok i normativ etik (Thales 2000)
Johan Brännmark: Fem fel med utilitarismen, Filosofisk Tidskrift, 3/1999
Will Kymlicka: Modern politisk filosofi. En introduktion, Nya Doxa 1995 [1990]
Lena Halldenius: Liberalism, Bilda förlag 2003
Åsa Gunnarsson: Skatterättvisa
(Iustus förlag 1995, Uppsala) doktorsavh Umeå univ.
(Rec av DNg i SF 2/97)
______
Min egen sammansmältning av
kritiken mot utilitarismen i 12 punkter finns på min
blogg V-05.
DNg 5/7-05
- - - -
Läs mer på www.nordling.just.nu:
Gör upp med
utilitarismen, ledare i S&V
1/98 av
Inkomsutjämning kan inte motiveras med utilitarismen, inlägg i S&V 2/98 av Folke Tersman
Utilitarism
– en konkretisering och en uppgörelse, artikel i S&V 2/99 av
Sjunkande marginalnytta ger ej rätt att omfördela, replik till S O Hansson i S&V 1/99 av Petra Wårstam
Hur långt
bör omfördelningen drivas? Översikt 2004 av
Är
rättighetsetiken orimlig? Kritik av Tännsjös
orimlighetsargument av
Externa länkar: Om Tännsjö (lärarutb Umeå) pdf>> | utilitarism.net | susning.nu>>