Nyliberalen 3/2004
2004-09-15
Frihet och utjämning
Den
egalitära liberalismen – ett hot mot friheten?
Frihet är frånvaro av tvång. Frihet är att få göra vad man vill så länge det inte skadar andra. Det finns en rad ordspråk och citat som visar att det är detta som menas med frihet i vanligt språkbruk.
Jämlikhet är likhet inför lagen. Ingen skall behandlas annorlunda av staten på grund av börd, ställning eller rikedom. Likabehandling innebär också att nödvändiga frihetsinskränkningar är lika för alla – ingen skall behöva finna sig i att bli mer tvingad av staten än andra på grund av börd, ställning eller rikedom.
För många är dessa definitioner självklara om man tänker efter. Men den filosofiska diskussionen har länge velat ifrågasätta detta klassiska synsätt: Frihet är egentligen frihet att välja och det är inte mer än rätt att alla skall ha samma frihet. Anammar man detta insmickrande synsätt hamnar man snart i det frihetsbegrepp som Isaiah Berlin olyckligtvis kallade ”positiv frihet” trots att han anade att detta utgjorde frihetens motsats.
Varför vill vi ha frihet? ”Älska frihet mer än guld” skaldade biskop Thomas. Det är helt klart inte för att få materiella fördelar som vi önskar frihet. Låga egoistiska och materiella krav har varit främmande för de frihetsälskande kämparna under århundraden. Men det har funnits en försåtlig bakvattenrörelse som uppträtt tillsammans med frihetsvännerna och som idag dominerar den politiska debatten. Denna upptäcktes redan av Machiavelli som menade att frihet i själva verket eftertraktades av två skäl: för att få vara ifred och för att få förtrycka andra.
Det är många som under historiens gång anslutit sig till ledare som inte kämpat för frihet utan för att etablera ett herravälde över andra, men som ger materiella fördelar för dem som har stödjande kontakter med makten. I modern tid har detta ofta motiverats med ord som oberoende, folkets bästa eller social rättvisa.
Frihet är kanske inte det högsta goda? Det kanske är rättvisa eller välstånd? Staten skall kanske inte garantera friheten utan maximera välfärden? Eller så kanske staten skall behandla alla med lika omtanke och respekt? Friheten blir då vad den blir. Både den utilitaristiska och den egalitära tanken innebär olika sätt att införa frihetsinskränkningar med ”liberala” förtecken och är synnerligen aktuell idag inom den politiska filosofins diskussioner.
Ett aktuellt näraliggande exempel från OS 04 är kommentaren av Torbjörn Tännsjö i SvD 17/8 04: ”Vanligen menar vi med rättvisa att folk bestraffas eller belönas utifrån vad de gör. Utgångspunkten är att vi bara är ansvariga för det vi kan påverka. Det är ju meningslöst att lägga ansvar på någon för det han inte kan påverka. Men inom idrotten premierar vi det man inte kan styra över själv, nämligen de genetiska förutsättningarna.”
Tanken bakom detta är att om ”verklig frihet” skall kunna uppnås för alla måste staten utjämna allas förutsättningar så att det bara är någon form av viljeansträngning som belönas. Eftersom detta är omöjligt inom idrotten tänkte sig Tännsjö att det skulle bli dopingvetenskapen som tävlade i framtiden. Men inom övrigt samhällsliv är detta att utjämna förutsättningarna just nu centralt inom den politiska teoridiskussionen och då blir konsekvenserna rimligtvis att politiken kommer i konflikt med friheten som frånvaro av tvång.
Utgångspunkt: frihet, utjämning eller jämlikhet?
Sedan den politiska filosofin fick en renässans genom Rawls´ och Nozicks arbeten på 1970-talet och kommunismens fall något decennium senare har det utvecklats en helt annan idédebatt än när den nya vänstern dominerade. Vi kan nu tydligare se varför socialisternas teoretiska diskussioner var så ointressanta. Det finns nämligen knappt någon ’socialistisk teori’ om samhället. Vad man diskuterat är den marxistiska analysen av det ”kapitalistiska” samhället – inte hur ett bättre samhälle borde vara utformat. När reformer har varit påkallade har det inte funnits någon utarbetad teori om vad som borde göras. Man har tillämpat en pragmatisk utilitarism kombinerad med några tips från det kommunistiska manifestet.
Med en viss förenkling kan man göra en indelning av olika politiska riktningar avseende hur de ställer sig till den nu aktuella frågan hur friheten borde inskränkas till förmån för en statlig omfördelningspolitik:
Socialister: utjämning är viktigast och det är egentligen bara ett egenintresse för arbetarklassen (löntagarna) enligt den marxistiska traditionen. Detta behöver inte motiveras moraliskt – makt för arbetarna är rätt enligt historiens lagar. Filosofiska resonemang för att rättfärdiga denna alltmer aparta ståndpunkt är ointressanta för marxister.
Socialliberaler (”egalitära liberaler”): jämlikhet är viktigast och det leder som en bieffekt till utjämning. Från axiomet likabehandling härleds genom ett filosofiskt resonemang vilka utjämningsåtgärder (och härav följande frihetsinskränkningar) som olika tolkningar innebär.
Klassiska liberaler: frihet är viktigast (kan härledas på olika sätt). Likabehandling är en restriktion för staten, inte för medborgarna. Som en bieffekt kommer välståndet att bli större och då minskar inkomstskillnaderna.
Den filosofiska diskursen skall här begränsas till motsättningen mellan klassikerna och egalitärerna där fyra huvudargumenteringar kan ursklijas:
1. Egalitärernas framställning av vilken utjämning som är motiverad
2, Klassikernas kritik av den egalitära utopin
3. Egalitärernas kritik av klassikernas argument för mera frihet
4. Klassikernas framställning av varför mera frihet behövs och hur ett frihetligt system fungerar
Socialisterna kan bara bidra med smärre resonemang i disparata frågor som utgör underargument till huvudfrågorna (Ett aktuellt exempel är Sven-Eric Liedmans bok om frihet). I det följande skall punkterna 1 och i viss mån 2 närmare kommenteras. Övriga punkter behandlas i kommande artiklar.
Den politiska filosofins grundläggande fråga berör idag fördelningen av nytta, välfärd eller preferenstillfredsställelse. Trots att försäkringstekniken har utvecklats sedan mitten av förra seklet finns utförandet av social omfördelning i statens regi med i diskussionen. En omfördelning över en individs livscykel eller mellan individer som drabbas respektive inte drabbas av olyckor blandas ihop med den omfördelning som sker på icke-aktuariska grunder mellan olika individer.
Teoretiskt kan privata socialförsäkringar reducera (nästan) alla sociala fördelningsproblem till ett inkomstfördelningsproblem. Staten kan naturligtvis ha överinseende för att exempelvis garantera att försäkringarna inte berikar direktörerna omotiverat. De större behov av resurser som sjuka och handikappade kan ha skall då inte föranleda att särskilda behovsprinciper måste etableras i fördelningsdiskussionen. Problemet med medfödda funktionshinder kvarstår dock om man inte kan få föräldrarna att försäkra ofödda barn mot handikapp. Staten kan möjligtvis förskottera en premieinbetalning vid födseln. Man kan också tänka sig att staten får in så mycket pengar från markförsäljningar, naturresurser eller radiofrekvensrättigheter att det räcker till (försäkringar för) medfött funktionshindrade.
Det är viktigt att ha det moderna försäkringssamhällets alla möjligheter i åtanke när olika omfördelningsprinciper analyseras i det följande. Dessa utgörs i grova drag av utilitarismen, Rawls´ differensprincip samt egalitärernas jämlikhetsprincip. Analysen tar som utgångspunkt att dessa begreppsligt helt olika principer alla handlar om ”social” rättvisa i någon mening. Strikt sett är utilitarismen en teori som förnekar att det finns någon rättvisa – den är en teori om det goda. Rawls har en teori om (social) rättvisa. Egalitärerna har en teori om jämlikhet.
Innebär den klassiska synen på frihet en teori om rättvisa? Ofta talar man om ”Nozicks rättviseteori” men strikt taget är det snarare en fråga om en berättigandeteori. Härvid förefaller det vara möjligt att i kritiken mot Nozick hävda att det berättigade inte skulle vara rättvist. Man kan å andra sidan hävda att en rättvis tillgång på frihet från tvång kräver en lika stor frihet för alla. Luffaren under Paris broar har lika stor rätt att slippa tas ut till tvångsarbete som den rike bankdirektören. Det är rättvist med lika frihet för alla och det implicerar att frihet blir ett hinder mot tvångsmässig omfördelning.
Det som tyvärr kommit att kallas ”positiv frihet” förutsätter omfördelning – i praktiken sannolikt en allmän utjämning. Allas lika valfrihet till materiella och andra fördelar kräver att några tvingas producera utan att få konsumera. Länge trodde de politiska filosoferna att utilitarismen skulle innebära krav på utjämning. Genom att ta från dem med liten nytta av t ex pengar och ge åt dem med stor nytta kan nyttosumman öka utan produktion – det räcker med omfördelning. Det följer av teorin om den avtagande marginalnyttan som många nationalekonomer med förtjusning började tillämpa på fördelningspolitikens område.
Omsider började man inse att kopplingen mellan nyttogenerering och inkomst inte var så enkel som de tidiga utilitaristerna trodde. Ett ambitiöst försök att rädda utilitarismen gjordes 1944 av nationalekonomen Abba P Lerner (1903-1982). Maximal lycka är sannolikt lika lycka åt alla hävdade han med hjälp av ett matematiskt resonemang. Men filosoferna lät sig inte imponeras. Lerner är idag bortglömd.
Idag tillbakavisas utilitarismen i sin första version genom konstaterandet att maximeringen saknar moralisk evidens. Det maximalt värdefulla saktillståndet kan inte ha några moraliska anspråk. Moral handlar om mellanmänskliga förpliktelser. Inte heller likabehandlingen genom utilitarismen får godkänt: utilitarismen förmår inte att garantera att människor behandlas som likar, eftersom den saknar en teori om rättmätiga andelar. ”Utilitarismen [framstår] som en orimlig teori om moralisk jämlikhet, i konflikt med våra intuitioner om detta grundläggande begrepp”, skriver kanadensaren Will Kymlicka i sin tongivande bok om modern politisk filosofi.
När egalitärerna upptäckte att utilitarismen kunde motivera att vissa personer måste offras övergav man hela läran trots Lerners sociala ingenjörskonst. Moralisk jämlikhet måste då motiveras på något annat sätt. Egalitärerna accepterar idag ambitioner som utslagsgivande för inkomstdifferenser vilket Lerner inte gjorde. Det är åtminstone ett sakligt skäl att inte beakta honom. Ambition skall belönas för att den är förtjänt – inte välståndsskapande, anser egalitärerna. Utilitarismens tvång var för dem inget problem, lika lite som deras eget tvång för jämlikhet ses som ett problem.
Lika positiv frihet är grundvärdet i den liberala egalitära staten. Det utesluter utilitarismen som kan rättfärdiga att några bara får obetydlig ”positiv frihet”. Helst borde Rawls´ differensprincip också uteslutas eftersom den anses orättvis genom att inte vara tillräckligt ambitionskänslig. Kymlicka illustrerar detta med exemplet med tennisspelaren och trädgårdsmästaren (Adrian och Bruce enligt Dworkin 1981). Båda har samma medfödda förutsättningar men tennisspelaren väljer frivilligt litet arbete för att kunna spela mycket tennis. Med Rawls´ princip får tennisspelaren (den sämst ställde) kompensation för sin självvalda låga ambition medan trädgårdsmästaren utan giltig anledning måste betala för att subventionera tennisspelarens smak för fritid. Rawls´ princip kan bara lindra naturgivna och sociala skillnader i förutsättningar – på köpet får man ökad orättvisa vid självvalda olika inkomster. Detta försöker Ronald Dworkin, Amarthya Sen och Richard J Arneson att åtgärda genom ett system som är ambitionskänsligt men inte känsligt för talanger (förutsättningar). Även den senare Rawls har varit inne på detta spår.
Jag har ställt upp dessa två belöningskriterier i kombination med varandra i en fyrfältsmatris där också några förslag till representanter för de olika varianterna anges:
Belöningskriterier
|
Ambition: |
Talang: känslig |
Talang: okänslig |
|
känslig |
Nozick |
Dworkin |
|
okänslig |
Klassamhälle (util?) |
Rawls, utilitarismen |
Dworkin erkänner svårigheterna med funktionshindrade och hänvisar detta problem till ett socialförsäkringssystem. Rawls utesluter också icke-normala fall från fördelningsdiskussionen. Richard J Arneson (professor vid UCLA; f 1945) brottas dock med problemet, och anmärker syrligt att Dworkin inte lyckats identifiera de grundläggande fyra fall som han själv diskuterar. De återges i Tidens bokserie nr 8 (1999) och här nedan starkt förkortade:
Resursjämlikhet: alla får lika mycket. Den handikappade får då det sämre eftersom en stor del av resurserna måste satsas på mediciner och hjälpmedel. Personliga färdigheter borde därför räknas in bland de resurser som skall fördelas. Alla tilldelas då lika stor äganderätt till allas begåvning. Detta kallade Dworkin ”de begåvades slaveri” (1981). Den mer begåvade kommer att ha mindre förmåga att uppnå sin livsplan än den mindre begåvade. Resursjämlikhet är därför en ”föga tilltalande” tolkning av jämlikhetsbegreppet, enligt Arneson.
Ett försvar, som dock är otillräckligt enligt Arneson, är att man har ett personligt ansvar för att utveckla sina preferenser. Den som inte har sångröst men ändå vill bli operasångare måste själv ta ansvar för sina svårigheter. Vi är inte ansvariga för våra preferenser – möjligtvis enbart partiellt. Kenneth Arrow använde detta argument 1973 i polemik mot Rawls: den som har preferenser för brockfågelägg och bordeauxviner före vinstockslusens härjningar blir otillfredsställd.
Välfärdsjämlikhet: alla får nyttigheter på ett sådant sätt att dessa genererar lika stor välfärd (preferenstillfredsställelse) för varje individ (kräver orealistiska kardinala nyttojämförelser). Detta blir emellertid orättvist om olika individer till följd av frivilliga val använder nyttigheterna så att olika välfärd blir följden. Arneson ger tre exempel: 1. hasardspel, 2. högre preferenser (man satsar alla inkomster på att t ex rädda valarna), 3. kostsamma preferenser (Arrow ovan). Varför skall den som förlorar i spel ha kompensation? Eller den som försakar personlig välfärd till förmån för valarna? Eller den som kräver brockfågelägg och viner från 1800-talet? Här skulle också tennisspelaren och trädgårdsmästaren kunna nämnas.
Jämlika möjligheter till välfärd: Möjligheter ses som en chans att få en nyttighet om man eftersträvar den. Alla skall ha likvärdiga möjligheter och sannolikheterna för utfallet skall vara kända. All faktisk välfärdsojämlikhet skall bero på faktorer som ligger inom varje persons kontroll (oklart hur slumpen skall bedömas). Svårigheter att få in information nämns av Arneson. Sens resonemang om förmågor är snarlikt: räkna inte den mat som fördelas utan det bidrag maten ger till det näringsbehov man har.
Jämlika möjligheter till resurser: Lotterier med resurser som vinst skall vara identiskt lika. Man skall få tillgång till dessa med jämförbar ansträngning. Om personliga färdigheter inkluderas uppstår ”de begåvades slaveri”.
Arnesons slutsatser är inte särskilt klara. Han förordar lika möjligheter till välfärd (tredje varianten) men tar inte ställning till talangproblemet genom att han avvisar de två modeller som eventuellt inkluderar ”färdigheter”. Implicit kanhända finns en föreställning att man kompenserar (nivellerar) utfallen av talanger så att dessa inte påverkar välfärden. Hur detta skulle gå till är inte ens antytt. Det saknas också all problematisering kring incitamenten för produktion och de frihetsinskränkningar som blir nödvändiga.
En svensk egalitär bedömare, Lena Halldenius, har i sin bok Liberalismen (2003) dömt ut Arneson utan namns nämnande genom att hävda att diskussionen om välfärd kontra resurser är överdriven. ”Fördelningen ska vara rättvis på så vis att den avspeglar moralisk jämlikhet, inte att den är faktiskt jämlik.”
Ronald Dworkin om auktioner
Syftet för den egalitäre liberalen är inte att göra människor tillfredsställda, som är målet för utilitarismen, utan det är att ge alla lika (rättvisa) chanser att göra sig själva tillfredsställda. Orättvisa skillnader i förutsättningar utanför den enskildes kontroll skall neutraliseras – det kallas talangokänslighet och okänslighet för social ställning och färdigheter. Det framgår inte klart hur man bör förhålla sig till den talanglöse som trälar energiskt – skall han kompenseras? Dworkin menar dock att Claude, som är lika ambitiös som Adrian ovan men mindre skicklig, borde få lika mycket välfärd som Adrian.
Dworkins modell utgår från ett tankeexperiment med en obebodd ö där det finns rikligt med resurser. All de nya inbyggarna tilldelas lika möjligheter att delta i en bytesprocess som förser var och en med en uppsättning resurser som är självvald under avvägning mot alla andras på analogt sätt självvalda resursuppsättningar (en auktion med lika tilldelning av snäckskal). Teorin presenteras i sammanställd form i Sovereign Virtue. The Theory and Practice of Equality (2000) men boken består i huvudsak av tidigare publicerade artiklar.
Genom auktionsförfarandet menar Dworkin att en fördelning utan avundsjuka kan uppnås, trots att fördelningen inte är likformig för var och en. Den som har mer bananer har istället mindre potatis efter eget val. Detta tillstånd säkras genom att alla tilldelas samma möjligheter vid den ursprungliga fördelningen av grundläggande resurser (”valuta” i form av snäckskal i exemplet).
Dworkin syftar till att skapa en fördelning som karaktäriseras av moralisk jämlikhet. Alla skall ha rättvisa chanser att göra sig själva tillfredsställda till skillnad från utilitarismen som i sig syftar till att göra människor tillfredsställda. Om vi tolkar exemplet bokstavligt är skillnaden mellan utilitarismen och Dworkin att han överlåter åt individerna själva att bedöma vilka nyttigheter som ger just dem mest nytta. Utilitarismen förutsätter någon överordnad instans som gör mätningar och talar om (alternativt dekreterar) vilka nyttigheter var och en skall ha. En ytterligare skillnad är att ingen får mycket mindre resurser/välfärd än andra vilket kan förekomma med utilitarismen. Ett kuriosum är att Dworkin också tänker sig att ha auktion om olika politiska rättigheter och användningsrättigheter för de nyttigheter som har fördelats.
Utifrån detta tillstånd kan individerna utsättas för olika påfrestningar. Någon förlorar sitt parti bananer i ett oväder. En annan får sitt hus uppätet av termiter. En tredje blir allvarligt sjuk osv. Dessa påfrestningar är orättvisa eftersom man inte kan rå för dem själv. De bör därför utjämnas genom ett (socialt) försäkringssystem. Det som inte är orättvist är däremot påfrestningar som man själv är upphovet till. Den som köper bananer i spekulationssyfte för att kunna sälja dem med vinst och misslyckas skall inte få kompensation.
Ren otur skall alltså utjämnas och det kan vara fråga om olyckor, sjukdom, funktionshinder. Däremot skall inte spekulationsotur utjämnas. Den kan vara en följd av att man inte tar en försäkring och då får man stå sitt kast trots att man kan bli ruinerad (eller rentav avlida i brist på sjukvård?). Den som genom låg riskaversion kan realisera ambitionen att tjäna mycket pengar skall få tillgodogöra sig vinsten av sin satsning. Livet för att få en guldkant blir ett lotteri där alla har lika chanser genom att förutsättningarna (de grundläggande resurserna) är lika stora.
Dworkin har med denna modell kommit runt den egalitära kritiken av utilitarismen. För en utilitarist är det besvärande att tvingas tillstå att stora inkomstskillnader är motiverade för att ge dem med en dyr smak ett lika värdefullt liv som de som klarar sig med enklare nöjen. Nu får den som måste byta några ton bananer mot en flaska årgångsvin själv stå sitt kast och ta den uppoffring som den dyra smaken medför. Det går ju inte att försäkra sig mot dyr smak…
Förvisso är Dworkins modell en sofistikerad äreräddning av egalitarismen när utilitarismen sviktat och fallit. Men särskilt realistisk är hans tankebyggnad inte. Dworkin vill skapa en fördelningsprincip som är okänslig för olikheter i förutsättningar men känslig för ambitioner. Förutsättningarna är med Dworkins synsätt utjämnade på samma orealistiska sätt som i den naiva utilitarismens form: det regnar manna från himlen. Hur produktionen åstadkoms och incitamentsproblemen härvidlag lämnas därhän. Vi har en färdig kaka att fördela och Dworkin fördelar den nästan jämnt med pretentionen att detta sker rättvist.
En rad ’förutsättningar’ är utjämnade i Dworkins modell. Detta gäller givetvis arv, uppväxtmiljö, utbildning, vuxenstöd, hälsotillstånd, funktionshinder och liknande. Men hur är det med talanger, intelligens, framåtanda, fysisk styrka, social kompetens etc? Strikt tolkat hör alla dessa egenskaper till förutsättningarna eftersom de inte är en följd av individuella val med olika ambitioner. Hur förutsättningarna i praktiken skall utjämnas utan att man hamnar i ”de begåvades slaveri” som han 1981 (och fortfarande?) varnade för, förklarar inte Dworkin. Han antyder att man får retirera till nästbästa lösningar i form av skatter och socialförsäkringar.
Vad som moraliskt i teorin då återstår är skillnader i riskaversion. Man kan uppenbarligen välja hur stora risker man vill ta. Den riskbenägne som satsar hårt arbete på ett osäkert projekt som han tror på, men som misslyckas, skall få gå under. Den som satsar på något som slår in skall få bli omåttligt rik. Men den svage och oförnuftige som satsar subjektivt lika mycket ”hårt” arbete, hur skall han få chansen att bli rik? Är han inte på förhand dömd att misslyckas och gå under om han tar risker?
Det förefaller omöjligt att på ett rättvist sätt utjämna alla ’förutsättningar’ så att det bara är individuella val av risknivå och slumpen som styr inkomstskillnaderna. Den enda möjligheten, om man inte som Dworkin vill kompromissa, verkar vara att staten planerar produktionen och reglerar vad var och en skall arbeta med. Därefter får alla köpa lotter för mer eller mindre stor del av sin lön i olika riskabla lotterier, vilket avgör inkomstskillnaderna. Det blir emellertid svårt att se vad dessa lotterier skulle ha för syfte utöver det helt teoretiska att detta är det enda jämlikt rättvisa sättet att åstadkomma inkomstskillnader. Något belägg för att människan blir lyckligare av att få spela på lotterier i ett i övrigt ganska ofritt samhälle finns knappast. I varje fall är lotterimöjligheten en bisak som inte kan användas mot utilitaristerna som hävdar att lyckan blir större om inkomsterna delas ut efter behov av dyrbara nöjen.
För att Dworkins tankeexperiment skall ha någon fruktbar mening måste Dworkins första förutsättning upphävas. Samhället flödar inte av resurser som kan fördelas – de måste först produceras. De människor som tar i anspråk det obebodda området får istället hålla auktion på de landområden som finns att fördela och som därefter genom arbete kan avkasta nyttiga produkter. De svaga lägger sin ”valuta” på små lättodlade jordlotter och de starka på tyngre jordar som till ett lägre pris kan omfatta stora arealer. De allra svagaste skaffar enbart en trädgård och hyr sedan ut sin arbetskraft för lättare göromål till de starkare. Och de som inte alls kan arbeta fortsätter att försörjas av de övriga precis som tidigare (någon form av socialförsäkring).
Genom att alla har samma sociala förutsättningar och ingen har monopol kommer var och en att få en inkomst som står i proportion till personens marginalproduktivitet. Ett fåtal personer kommer genom risktagning att få inkomster som är dikterade av mera slumpmässiga faktorer.
I viss mening kommer dessa fortfarande att vara en avspegling av marginalproduktiviteten i satsningen. Är det inte dessa slumpinkomster som, tvärtemot Dworkins intentioner, borde något utjämnas? Den som satsar på ett företag som kunde ge stor utdelning skall väl inte behöva gå under om satsningen slår fel? Och den som blir omåttligt rik till följd av en lycklig slump skulle rimligtvis kunna avstå något för att garantera existensminimum, ett trygghetsgolv för den olycklige.(Detta avspeglas i Rawls´ fördelningsprincip med ett socialt minimum, som han själv aldrig utvecklade. Däremot finns det en omfattande debatt om denna revidering av Rawls i Skatter & Välfärd i slutet av 1990-talet.)
Inkomsterna kommer i detta samhälle att fördelas efter fyra principer: 1) Den potentiella marginalproduktiviteten, 2) Valet av realiserad marginalproduktivitet, 3) En genom beskattning modest utjämning av de lägsta och högsta inkomsterna, 4) Ett försäkrings- och omsorgssystem för de icke-arbetande såsom barn, åldringar och funktionshindrade.
Dworkin menar att riskbenägenhet som ger vinst utgör en moraliskt förtjänt inkomst, medan många andra skulle klassa detta som oförtjänta inkomster. Om nu Dworkin kan acceptera sådana skillnader är det väl möjligen bara en gradskillnad om vi hävdar att i livets lotteri kommer några att födas till tennisstjärnor, popsångare, filmskådespelare eller entreprenörsgenier (t ex Bill Gates) och att detta också måste accepteras trots att deras egenskaper inte är moraliskt förtjänta. Även om inte en egalitär liberal moraliskt kan acceptera detta måste en avvägning på pragmatiska grunder ske eftersom det inte finns någon perfekt modell för tillämpningen av Dworkins idé, vilket han själv erkänner när han på ett ställe medger att en vinst gjord med hjälp av talang är berättigad om den inte uppkommer på bekostnad av någon annan. Egalitären måste finna en nästbästa lösning och då kan jag inte se att min skisserade modell skulle vara moraliskt underlägsen den avvägning som Dworkin ser sig nödsakad att göra.
Moraliskt borde för egalitären den större friheten i min modell uppväga att även ”oförtjänta” egenskaper belönas, eftersom en socialliberal ändå sätter ett visst värde på friheten. Min modell undviker att trädgårdsmästaren subventionerar tennisspelaren och befordrar att ambitioner i generellt avseende belönas i högre grad genom lägre beskattning. Även det föga uppmärksammade fallet med den ambitiöse men talanglöse undviks. Priset för allt detta är att även talanger belönas, men om ”de begåvades slaveri” skall undvikas är det mer eller mindre ofrånkomligt under alla omständigheter. Till detta kommer den pragmatiska vinsten att välståndet blir större, vilket borde ha ett moraliskt värde även för socialliberalen – i synnerhet om det tillfaller de nästsämst ställda. För Dworkin har detta dock inget värde eftersom han berömmer sig av att hans kompromiss med skatter i alla fal inte är betingad av ekonomiska effektivitetsskäl.
Dworkin har knappast lyckats ställa upp en realistisk politisk teori om den legitima graden av utjämning. Inte heller har han eller andra egalitärer kunnat beskriva grunden för den etiska teori som säger att genetiska egenskaper inte kan ge upphov till moraliskt förtjänta inkomster. Denna hållning bygger fortfarande på intuition vilket är en svag meta-etisk grund för ett så pretentiöst filosofiskt system som den egalitära liberalismen. Inom idrotten anser vi att vinnaren är förtjänt av sin medalj trots att det är medfödda egenskaper som fäller utslaget. Därför är det ingalunda självklart att det skulle vara annorlunda när det gäller välfärd.
Sist och slutligen är det fråga om tvång och våld. Om alla inte delar uppfattningen att vissa inte är förtjänta av sina berättigade inkomster måste dessa beslagtas med våld. Det är inte förenligt med den moraliska rätten till frihet. På idrottens område skulle ett ramaskri uppstå om någon hävdade att ”egentligen” borde medfött slagkraftiga idrottsutövare kontra-dopas för att tävlingarna skall bli rättvisa.
Länk till Nyliberalen
Egalitär liberalism på svenska (innehållsbeskrivning av Öfverbergs skrift nov-04)