Frihet - i meningen att slippa bli tvingad av andra - är något som
à priori är önskvärt för var och en i så stor omfattning som möjligt.

Tvång (frihetens motsats) är acceptabelt som politisk institution i några
undantagsfall som bör vara så få som möjligt:
I första hand för att förhindra individuellt tvång mot andra (mord, rån,
stöld, bedrägeri och liknande).
I andra hand för att befrämja välfärden för alla på områden där specifika
kollektiva nyttigheter kan produceras (brottsförebyggande verksamhet,
civilrätten, grundutbildning, grundforskning och liknande).
I tredje hand för att uppnå välstånd för enskilda på områden där frivillig
verksamhet försvåras eller hindras av särskilda förhållanden (t ex gatu-
belysning, skydd för oförsäkrade, skapande av förutsättningar för
försäkringsmarknaden).

Välfärd (och välstånd) är eftersträvansvärt för enskilda individer och
står i allmänhet inte i motsatsställning till individernas frihet. Även större
delen av den sociala välfärden kan därför produceras på frivillig väg
- ibland inom ramar bestämda av staten.

Rättvisa är främst ett värde som är viktigt vid regleringen av de nöd-
vändiga frihetsinskränkningar som är en förutsättning för ett civiliserat
samhälle. Dessa frihetsinskränkningar finns på två områden:

P1) Rättvisa innebär att alla vuxna individer har rätt till en så vidsträckt
frihet som är förenlig med lika stor frihet för alla andra (jämlikhet och
lika chanser).

P2) Rättvisa innebär att alla vuxna individer skall behandlas lika av de
kollektiva institutioner som är nödvändiga för ett fungerande samhälle
om annat inte överenskommits. Dessa kollektiva institutioner är av
två slag: