Veckans kommentar 12 januari 2001

Danne Nordling:

Syftet med en sk Tobin-skatt på valutatransaktioner är dels att motverka spekulativa betalningar och dels att få in pengar till u-landshjäp. För båda dessa syften är en Tobin-skatt en dålig teknisk lösning.

Det är väl känt att valutatransaktionerna i världen är många gånger större än vad som motiveras av den reala handeln med varor och tjänster. Men denna stora volym är inte en följd av att världens alla valutaspekulanter försöker bringa devalveringsmogna valutor på fall. Tvärtom är den normala, finansiella valutahandeln mer av stabiliserande karaktär. Den bidrar till att valutakursrörelserna blir mindre och lugnare än annars. På senare år har transaktionskostnaderna fallit kraftigt på de finansiella marknaderna utan att volatiliteten (rörlighen i kurserna) har ökat.

Nobelpristagaren (1981) James Tobin föreslog 1972 en omsättningsskatt på mellan 0,5 och 1 procent vilket idag betraktas som helt orealistiskt. Dagens förespråkare talar om 0,05 till 0,1 procent vilket anses vara en mycket hög skatt på den vardagliga valutahandeln. Man brukar hänvisa till en uppskattning från 1995 (UNCTAD Review 1996) som utvisar att de totala valutaväxlingarna i världen uppgick till 325 biljoner USD varav 1,5 procent hänfördes till exportbetalningar. Med en skatt på 0,05 procent och antagandet att valutahandeln skulle krympa en del brukar man komma fram till en skatteintäkt på ca 100 miljarder USD.

Dessa 100 miljarder motsvarar ungefär 0,5 procent av världens totala BNP. Pengarna används idag i slutändan till reala investeringar men skulle med en Tobin-skatt gå till konsumtion. Investeringarna skulle alltså minska sett i relation till situationen där motsvarande belopp togs in t ex genom höjd moms. Redan detta minskar den ekonomiska tillväxten i världen.

Finansiell valutahandel är ett nollsummespel. Det någon vinner förlorar en annan. Vinstmöjligheterna är i förhållande till transaktionsvolymen ytterst begränsade i vardagshandeln. Det fordras därför stora finansiella volymer för att locka till transaktioner som eventuellt kan bli lönsamma vilket är en förklaring till att den finansiella handeln är så mycket större än den reala. En Tobin-skatt som från en liten valutahandelssektor i landet drar in lika mycket skatt som en procentenhet av momsen måste upplevas som extremt hög. I Sverige motsvarar beloppet nästan all aktieutdelning till hushållen före skatt. Förespråkarna för Tobin-skatten har med stor sannolikhet missbedömt elasticiteten i skattekänsligheten för valutahandeln.

Skatteintäkterna kommer att bli långt mindre än beräknat. Samtidigt kommer ryckigheten i valutakurserna att öka vilket genom ökat behov av terminssäkring för reala transaktioner kommer att öka transaktionskostnaderna för världshandeln och minska den ekonomiska tillväxten. Dessutom låser skatten in en del av det kapital som skulle gått till direktinvesteringar genom att kapitalkostnaderna stiger. Det minskar realkapitalbildningen och tillväxten vilket u-länderna också förlorar på. Samtidigt är den föreslagna skatten alltför liten för att sätta stopp för de våldsamma spekulationsrörelserna under turbulenta perioder. I Sverige räckte inte en ränta på 500 procent. Vad betyder då en skatt på en halv promille?

Om syftet är att skaffa pengar till u-länderna är en höjning av momsen långt effektivare. Dessutom behöver man inte invänta att alla världens länder skall komma överens om en Tobin-skatt i en avlägsen framtid. Syftet med att föreslå en Tobin-skatt förefaller vara ett annat än att hjälpa u-länderna.

Danne Nordling
Utredningschef
Skattebetalarnas förening